Göran Lindberg tillhörde det absoluta toppskiktet i svenskt polisväsende, och enligt åklagaren Håkan Roswall begick han samtidigt en lång rad synnerligen allvarliga övergrepp på kvinnor och barn. När nu dessa påståenden ska prövas i tingsrätten ska det ske i stort sett helt utan insyn för allmänhet och granskande medier – om åklagaren får som han vill.

Detta är det senaste – och kanske allra tydligaste – exemplet på hur den alltmer vildvuxna sekretesslagstiftningen tillåts stå över offentlighetsprincipen och rättegångens offentlighet.

Åklagaren Håkan Roswall säger sig värna om brottsoffren, och vi har inga som helst skäl att betvivla att det är sant. Ofta är det just integritetsskäl som åberopas när journalister nekas insyn i myndigheternas göranden och låtanden. Av en händelse är samma integritet inte lika viktig när myndigheterna själva vill avlyssna människor eller läsa deras e-post.

Varje år rapporterar vi journalister om tusentals rättsfall där människor har blivit slagna, kränkta, våldtagna och förnedrade. Våra självpåtagna pressetiska regler finns där just för att inte vi journalister ska göra dessa människors plåga värre. Genom åren har redaktionerna utvecklat metoder för att skydda dessa människor, och samtidigt berätta deras historier. Det är vår övertygelse att många brottsoffer vill att omvärlden ska få veta vad de varit med om. Att deras lidande inte ska förbigås med tystnad.

I ett demokratiskt samhälle borde det stämplas som oanständigt att hemligstämpla bevismaterial som beskriver brott begågna av en av de högst ansvariga för att skydda dess medborgare.

Det är inte åklagaren eller tingsrätten som ska göra pressetiska avväganden. Det är våra ansvariga utgivare som har den uppgiften – under straffansvar.

Göran Lindbergs advokat säger att hans klient förnekar de flesta brott han anklagas för, och där har vi en annan risk med hemligstämpeln. Ska han dömas eller frias utan att någon får en chans att bedöma hur objektiv, kompetent och tillförlitlig utredningen har varit?
Ska en ensam tingsrättsdomare och några politiskt tillsatta nämndemän vara de enda som värderar bevisen? Som garanterar att rättegången varit rättvis?

Vi kriminaljournalister hoppas att tingsrätten nu gör det enda rätta. Offentliggör förundersökningen så den kan granskas. Det finns lagstöd för att hemlighålla bevismaterial i sexmål, och Göran Lindberg vore inte den förste våldtäktsanklagade att dömas helt utan insyn. Men det är svårt att tänka sig ett rättsfall med ett större allmänintresse än just detta.

Vår förhoppning är att tingsrätten väger in just detta när den tar ställning till vad som kan offentliggöras.
Att tingsrätten drar sig till minnes hur gammal och central principerna om den offentliga rättegången och handlingars offentlighet är. Och att fler än vi journalister inser hur dagens sekretesslagstiftning konsekvent devalverar dessa grundläggande principers värde.

Peter Jonsson, Kriminaljournalisternas klubb
Åsa Sveds, ordförande Kriminaljournalisternas klubb