KJK har beslutat att yttra sig över ett regeringsförslag om skydd för enskildas identitet i domar och beslut. Föreningen ser med oro hur möjligheterna till insyn i rättsfall minskat och avstyrker förslaget i den del som gäller beslut om förordnande eller entledigande av försvarare eller målsägarbiträde.
Remissyttrande
Skydd for enskilds identitet i domar och beslut
Utkast Lagrådsremiss promemoria Justitiedepartementet
(Ju 2011/4696/L6)
I promemorian föreslås bland annat att domstol ska kunna förordna fortsatt sekretess för att skydda en persons identitet i domar och beslut när det gäller bland annat barn, sexualbrott, människohandel, barnpornografi, hotade personer eller utlännings säkerhet. Förslaget innebar ett undantag från det så kallade offentlighetsdopet, det vill säga att uppgifterna som huvudregel blir offentliga i samband med offentlig förhandling i domstol.
KJK anser att åklagarkammare och domstol redan i dag har lagstöd för att skydda den sortens, i och för sig känsliga, uppgifter. KJK anser inte att det behövs ytterligare lagstiftning på området.
KJK avstyrker med eftertryck förslaget till 35:8 0SL som gäller beslut om förordnade eller entledigande av försvarare eller målsägarbiträde och där identiteten på den misstänkte kan röjas.
1999 skärptes dåvarande SekrL 9:17 (Skydd för enskilds integritet i brottmål), från ett rakt till ett så kallat omvänt skaderekvisit. Denna lagändring presenterades som en seger för offentlighet, eftersom enskilda för förta gången kunde begära ut uppgifter om sig själva från bland annat säkerhetspolisen.
Konsekvenserna av lagändringen blev i stället en kraftig begränsning i insynen i hela rättsväsendet.
Trots att förundersökningssekretessen (dåvarande SekrL 5:1) hade presumtion för offentlighet blev det nu i praktiken omöjligt att få ta del av nedlagda förundersökningar. Skärpningen i 9:17 ansågs ge lagstöd för denna tolkning, och det finns gott om avgöranden i kammarrätt som visar att denna tolkning i dag är utbredd.
Denna försämrade insyn i rättsväsendet fick genomslag även hos domstolarna. En av dem var att många domstolar slutade lämna ut handlingar gällande begäran om offentlig försvarare. En handling som fram till dess varit lika självklart offentliga som en häktningsframställan eller en stämningsansökan.
Skärpningen av SekrL 9:17 fick även andra konsekvenser i hela rättsväsendet, exempelvis fick försäkringsbolagen problem med att säkerställa uppgifter.
Detta ledde till att lagstiftaren justerade SekrL 9:17. Insynen i domstol ansågs ha begränsats på ett sätt som var skadligt för rättssäkerheten och principen om den offentliga domstolsprocessen. Trots denna återställning till rakt skaderekvisit gällande domstol råder fortfarande olika tillämpning på domstolar i olika delar av landet.
Så är det, trots dåvarande lagman Sigurd Heuman i Helsingborgs utredning i frågan, där han kom fram till att beslut om offentlig försvarare skall vara offentligt. (Sekretess m.m. hos allmän domstol : en handbok, ISBN 9789197564106).
Kriminaljournalisternas klubb har genom sitt rikstäckande nät av medlemmar följt och frustrerats av denna skillnad i tillämpning. Bland våra medlemmar råder stor enighet kring att insynen i rättsfall redan kringskurits alltför kraftfullt redan i och med 1999 års lagändring, och att återställandet gällande domstolar inte fått det genomslag som lagstiftaren önskade.
Vad som behövs nu är en tydlig lagtext som slår fast att en begäran om offentlig försvarare är offentlig när den lämnas in till domstol.
Vi instämmer även i Journalistförbundets ståndpunkt – lagstiftning om insyn i domstolsärenden och frågor om rättssäkerhet kan inte påverkas av det faktum att men liten del av dem som utsatts för myndighetsingripanden väljer att själva köpa sig det juridiska stöd man vill ha.
Anser man att detta är ett rättviseproblem botas det bäst genom den motsatta åtgärden – att beslut om att delge en person misstanke om brott, eller beslut att ta en person i förhör, görs offentlig. Då försvinner incitamentet för att ”köpa skydd för insyn”.
Att häkta en person är ett kraftigt ingripande i dennes fri- och rättigheter.
Detsamma gäller redan när någon hämtas till förhör och delges misstanke om brott. Den enda skillnaden är att åklagaren bedömer att det saknas särskilda häktningsgrunder. KJK anser att det även i dessa fall finns ett stort behov av insyn i rättsprocessen från det offentliga.
Verkligheten som den ser ut i dag innefattar förundersökningar som drar ut flera år på tiden, även när den misstänkte riskerar mycket allvarlig påföljd. Husrannsakan, kvarstad, betalningssäkring och revision är tvångsmedel som är mycket integritetskränkande och kan även efter ett frikännande leda till omfattande ekonomiska och personliga konsekvenser.
KJK vill i detta sammanhang även göra lagrådet uppmärksamt på en allvarlig motsägelse i offentlighetssammanhang. Åklagarbeslut är offentliga, sägs i lagen. Men till skillnad från exempelvis tingsrätter, kommuner, förvaltningsdomstolar och de flesta andra myndigheter har det utvecklats någon slags praxis att inte tillåta allmänheten att göra sökningar på identiteter i deras diarium. Kontentan blir naturligtvis att det i praktiken är omöjligt att kontrollera sanningshalten i ett påstående att någon har lagförts med åtalseftergift eller strafföreläggande. Eller ens vilka beslut som fattats inom ramen för en förundersökning. Om man inte vet att ett beslut existerar kan man inte begära ut det och få sekretessbedömningen prövad av kammarrätt.
Åsa Sveds, ordförande KJK
Peter Jonsson, talesperson i öppenhetsfrågor KJK
Bifogade dokument:
Sammanfattning utkast till Lagrådsremiss (Ju 2011/4696/L6) (PDF 84kB) »
Avsnitt 7.2 i utkast till Lagrådsremiss (Ju 2011/4696/L6) (PDF 416kB) »