Det tillhör vanligheterna att journalister tar extremt höga risker för att avslöja saker och ting världen över. Detta för att vi läsare ska få upp ögonen och veta vad som egentligen pågår runt omkring oss. I vissa länder lever journalister extra farligt och då speciellt i Sydostasien.

Mycket tack vare att det skrivs mycket om olagliga spelverksamheter och droghandel som pågår ibland annat på Filippinerna. Landet anses vara på sjätteplats i världen av länder som är de farligaste för journalister. Vilket bevisades när några skribenter så som Rudy Alicaway, Joaquin Briones och Crisenciano Ibon Lozada har blivit dödade för att de har skrivit om sanningar.

Detta går inte alls att likställa med de riskerna som sker när man spelar på casino- och spelsidor som MrGreen eller liknande. Då den största risken man utsätter sig för där, är att bli av med alla sina pengar och är egentligen inget jämfört med att bli dödad för att stå upp för att skriva om orättvisor och olagligheter under dödshot.

De styrande

De som styr i vissa länder tror verkligen inte på det fria ordet. Ett bra exempel på detta är Rodrigo Dutertes som är president på Filippinerna. Han gjorde ett uttalande om att, bara för att man är en journalist så blir man inte skyddad mot att dö om man skulle vara en skithög. Då kommer inte yttrandefriheten att rädda journalisterna. Detta uttalande visar att Rodrigo är mycket kritisk mot all form av press.

Det tillhör inte ovanligheter i vissa regimer och därför kan det vara extremt farligt att arbeta som journalist och samtidigt strida för att få yttra sig. Då dessa lever under ständigt dödshot och riskerar sina liv dagligen, för att avslöja vad som egentligen sker i länderna världen över. En attack kan ske precis när som helst och när de minst anar det. Därför kan man inget annat än beundra dessa skribenter som vågar och har modet att skriva om sådant.

Journalister som gräver ner sig i obekväma sanningar och söker information om händelser, nyheter eller känslig information i krigs- eller diktatoriska stater kan utsättas för hot, våld eller på annat sätt straffas och råka illa ut i samband med sitt journalistiska arbete. Svenska journalister som fängslats utomlands på grund av journalistiska uppdrag och nyhetsrapporteringar har skett vid ett antal tillfällen. Faktum är att en del svenska journalister drastiskt skjutits ihjäl under pågående journalistiskt uppdrag.

Svenska journalister dödade i tjänsten

För att information skall komma fram och för att sanningen är viktig. Alla har rätt att få veta vad som händer i omvärlden. Detta har ett högt pris för en del av Sveriges journalister. Stundtals slutar det med tragedi och med livet som insats.

Den svenska radiojournalisten Nils Horner sköts till döds när han rapporterade från Kabul i Afghanistan år 2014. Frilansjournalisten Martin Adler sköts till döds i Somalias huvudstad Mogadishu – vilket skedde i samband med en demonstration i juni 2006. Finns flera andra exempel på journalister dödade i tjänsten. Hemma i Sverige har hoten och våldet ökat de senaste 10 åren. Totalt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle som Sverige.

Uppmärksamma journalisternas arbete

Mycket av allt det svåra, dramatiska och farliga arbetet journalisterna genomför utomlands, i synnerhet i krigsdrabbade eller katastrofdrabbade områden, varken ser eller hör tidningsläsaren eller tv-tittaren något om. Allmänheten kan tryggt luta sig tillbaka i soffan eller tidningsfåtöljen och reflekterar förmodligen rätt sällan över det svåra journalistiska arbetet som faktiskt ligger bakom nyhetsrapporteringen. Först när någon svensk journalist pliktar med livet instiftas hederspriser och stipendier åt journalistkårens ära.

Demokratins behov och nödvändighet av journalister som vågar leta efter sanningen, hur obekväm den än må vara är alltid överställd både makten och auktoriteten. Det fria ordet får aldrig dödas, fängslas eller straffas. Länder som inte efterlever lagstadgade åsikts- och tryckfrihets förordningar kommer förr eller senare förflytta samhällets positioner mot diktatur och bort från demokratin.

När det fria ordet fängslas, straffas eller dödas återföds diktaturen på nytt.

Journalistik handlar om att samla information och sedan förmedla denna vidare utåt till en bredare massa. Att samla information i tidspressade eller hetsiga situationer som journalister ofta gör, kan leda till att det är svårt för alla rapporter att uppehålla en konsekvent yrkesetik. Vinklingar kan ske på många sätt, och bildas lätt omedvetet. I intervjuer, som en stor del av journalistyrket kommer att baseras från, kan man komma att förlita sig för mycket på ett vittnesmål eller att följdfrågor utelämnas där värdefull information egentligen fanns. Att inte ta in och ta åt sig åsikter eller upplevelse från flera håll och flera personlighetsvinklar kommer göra historien eller skeendet ensidigt, vilket alla vet, något aldrig är. Vinklingen kan även skapas från fördomar som journalisten själv har. Fördomar ibland så pass ingrodda att de inte ens framstår för journalisten. Att som ung sätta sig in i en äldres situation, som bosatt på landet förstå stadslivet, som akademiskt utbildad applicera situationer i arbetslivet; listan kan göras lång.

Yrkesetiken inom journalistiken kommer att komma från viljan att förmedla kunskap, och förhoppningsvis att förmedla rätt kunskap. Utan en vilja att själv skapa sin källa eller vara noggrann med autentiska historier eller originalkopior kommer journalistiken inte bli tillförlitlig. Därför blir det upp till alla involverade i den tredje statsmakten, massmedierna, att ständigt granska och ifrågasätta vad som produceras, och inte endast utav vår ledning, utan även all vår närmsta media.

Idag tyder mycket på att situationen för journalister som tar sig friheten och rättigheten att rapportera om krig, korruption eller samhällskritiskt granska auktoriteter är utsatta för livsfara. Flertalet av journalisterna som försvarar det öppna ordet, skriver med livet som insats. Bokstavligt talat dagligen. Statistiska undersökningar angående vilka länder som pekas ut som farligast för verksamma journalister är Ryssland, Eritrea, Mexiko, Kina, Turkiet, Afghanistan och Syrien. Det finns flera andra länder som utpekats, men dessa sju länder utmärker sig år efter år. Både riktigheten i statistiken och mörkertalet i densamma – blir oerhört problematisk. Vilka länder erkänner öppet att staten hotar, fängslar och dödar landets journalister?

Likheter och skillnader

Flertalet av länderna som fruktar demokratins grundläggande värderingar angående tryckfrihet- och åsiktsfrihet delar samma rädsla för icke censur, öppenhet och samhällskritik. Totalitära system skräms av journalisternas förmåga att sprida, försvara och informera om det fria ordets makt samt hur detta kan påverka medborgarna i samhället. Länderna delar en gemensam bakgrund av korruption, odemokratiska styrningssystem, inre konflikter, krig och terrorism, kriminella nätverk och icke fungerande statliga institutioner.

Hotet mot friheten

Orsakerna till hoten, fängslandet och dödandet av journalister både liknar och skiljer sig mellan länder. I Afghanistan och Syrien är det främsta hotet från rebeller, terrorism och krig som dödar journalisterna. Mexiko slits med knarkkarteller, mutor och korruption av politiker.

Vilket leder till regelrätta mord på journalister. Statistik från år 2016 påvisar att i Mexiko dödas det flest journalister årligen – även fast det inte pågår ett krig i landet. Farligaste landet i världen att befinna sig i just nu är Syrien. Konsekvensen av att journalister inte vågar bege sig till krigsområdena på grund av livsfara blir att västvärlden inte vet vad som sker i dessa länder.

Turkiet har idag flest fängslade journalister i världen och söker samtidigt om EU-medlemskap. I Ryssland dödas, fängslas och misshandlas kontinuerligt. Länder som på ett eller annat sätt angränsar till EU. Demokratin får aldrig tas för given. Den tas med hjälp av det öppna skrivna ordet och folkets röst måste återigen få bli hörd.

En del journalistklubbar ordnar ibland kurser och seminarium tillsammans med polisen i hur en brottsplatsundersökning går till. Då går polisen igenom steg för steg hur de jobbar med att säkra spår efter en gärningsman och journalisterna får möjlighet att ställa frågor till polisen om saker som kan verka oklart.

Att säkra spår på brottsplatsen är otroligt viktigt för att kunna lösa ett brott. Nästan alla brott börjar med en brottsplats och det är ofta en kriminaltekniker som jobbar med att säkra spår på platsen. Vid enklare brott som till exempel inbrott kan brottsplatsundersökningen ofta utföras av de poliser som kommer först till platsen. När det gäller allvarliga brott som mord och det är viktigt att kunna säkra alla spår kommer det en kriminaltekniker med särskild utbildning för det till platsen. De poliser som då kommer först till platsen får till uppgift att spärra av platsen och se till så att inga obehöriga kan ta sig in och förstöra eller bortföra bevis.

På kurserna som polisen håller i kan journalisterna få gå igenom steg för steg hur en brottsplats efter ett mord undersöks för att säkra spår. Journalisterna kan ställa frågor till polisen och också få en bra bild av vilka frågor de kan ställa och förvänta sig svar på direkt på brottsplatsen.

Samlingsbegreppet för vad journalister sysslar med, är kort och gott journalistik. Ytterst handlar journalistik om att samla in, göra ett urval och presentera material i massmediala kanaler, tv, radio, internet, tidningar och tidskrifter. Till skillnad mot skönlitteraturen skall journalistiken inte syssla med fabriceringar, fiktioner eller påhittat material. I grunden skall allt som skrivs inom ramen för journalistiken återspegla verkligheten på ett ej förvanskat, förskönat eller förfulat sätt.

Journalistikens yrkesetik

Journalister oavsett om anställningsformerna sker inom frilans, offentlig eller privat regi, bör förhålla sig till journalistikens yrkesetik. I grunden handlar det om trovärdighet, sanningshalt och objektivitet.

Förfalska aldrig materialet, varken intervjuer eller bilder. Ta inte emot förmåner och ta inte emot uppdrag utanför redaktionell ledning. Journalisten ombeds att inte utföra uppdrag vilka kan uppfattas som förödmjukande eller står i direkt strid med medarbetarnas övertygelse på redaktionerna (mer om problematiken kring detta inslag i yrkesetiken diskuteras i slutet av denna artikel). Ange alltid källor, i synnerhet om en framställning bygger på någon annans sakuppgifter.

Ägandeformer

Problematiken inom kommersiella nyhetskanaler, dagtidningar och tidskrifter är att journalistikens främsta mål blir att den är säljbar hos kunderna. Om jakten på scoop och smaskiga nyheter minerar och undergräver sanningshalten inom journalistiken, blir konsekvensen – ett tappat förtroendet hos allmänheten och politiker. Helt icke reklamfinansierad reklam och public service journalistik bedrivs endast i de Nordiska länderna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Australien och Japan.

Redaktionella problem

Journalisterna arbetar i regel på en redaktion. Privatägd eller offentligt ägd. Oavsett kommer det leda till en viss typ av normaliserad socialisering på arbetsplatsen. En reklamfinansierad redaktion som får in stora belopp av multinationella företag undviker förmodligen att kritiskt granska, gräva och syna H&M:s eventuella barnarbete i Burma. Blir som att bita handen som föder en.

En statligt finansierad redaktion likt SVT har inte den problematiken. Dess främsta uppgift är att kritiskt granska, oavsett vad, vem eller vart denna granskning skall göras. Någon eventuell ekonomisk risk att bli av med reklamintäkter för att man gräver, synar och kritiserar multinationella företags exploatering av arbetskraft i fattiga länder behöver aldrig en statligt finansierad redaktion ta hänsyn till. Vem som betalar journalistens arbete verkar spela roll.

För den journalist som känner en dragning till den mörka sidan i ett samhälle kan det passa att välja inriktning mot kriminaljournalistik. Då gäller det att alltid vara beredd på att rycka ut, dygnet runt för att följa polisens arbete och rapportera om det till allmänheten. Att rapportera om vilka brott som begås är en viktig uppgift och en kriminalreporters vardag kan verka spännande och fartfylld. Dock kan den lika gärna vara lika enformig och långtråkig som ett vanligt jobb. Journalisten kanske måste ägna många timmar åt att bevaka rättegångar som pågår under dagar och ibland även veckor. Det gäller också att ägna många timmar åt att läsa igenom protokoll från förundersökningar och rapportera om det på ett kortfattat sätt som allmänheten kan förstå. När det kommer en dom kan den vara på många sidor som snabbt ska läsas igenom så att journalisten kan rapportera om det.

En kriminalreporter jobbar tätt inpå poliser, åklagare och domstolar och försöker ständigt att få ut mycket information från dessa. De kommer ofta till en brottsplats samtidigt som polisen, ibland också före polisen. Då gäller det att vara så nära det går och ta bilder och samla information utan att förstöra bevis eller försvåra polisens arbete. Journalisterna måste också hela tiden tänka på den etiska aspekten av sitt arbete och inte avslöja för mycket information om misstänkta gärningsmän eller offer.

Kriminaljournalistik innebär bevakning av brott och kriminalitet i dagens samhälle. Det är dessutom en av journalistikens äldsta grenar. På dagsschemat ingår både intervjuer och möten med polis och åklagare, rättegångsbesök och timmar i domstolar. Det är ett yrke som kräver noggrannhet och öppenhet, en vilja att lära sig mer och en önskan att berätta sanningen. Precis som alla andra journalister spenderar man mycket tid med att hitta källor och fakta, eftersom neutralitet och opartiskhet värdesätts. En stor del av arbetet går ut på att genom sin rapportering bidra till ökad trygghet samt vaksamhet i samhället, men också att vidga sina egna vyer samt värna om god etik och moral inom journalistyrket. Kriminaljournalisternas klubb kämpar för just detta.

KJK bildades år 1999. Det är en klubb som främjar kriminaljournalistik och de reportrar som valt att rapportera om just brott och kriminalitet. Klubben värnar om journalisters yrkesetik och tar de yrkesetiska reglerna på största allvar. Deras mål är att stödja och gagna kriminaljournalister i deras yrke samt höja yrkets status. Detta görs bland annat genom att anordna föreläsningar, genom att diskutera och utbilda, och genom att försöka minska fördomar bland verksamma journalister. Som journalist är man representant både för de människors vars historia man tar på sig att berätta, samt för den gren man valt att rapportera om, och KJK är en klubb som mer än gärna representerar Sveriges kriminaljournalister.

Med ett 90-tal medlemmar landet över har KJK, kriminaljournalisternas klubb, arbetat som organisation sedan 1999 för att främja god kriminaljournalistik. Organisationen står öppen för alla journalister som är intresserade av att arbeta med att rapportera om brott och den kriminella världen. Förutom att främja god kriminaljournalistik värnar även KJK om att höja hela yrkets status, genom att till exempel arbeta för att minska interna fördomar och utbyta kunskap journalister sinsemellan.

Varför är det så viktigt att en journalist värnar om just sanningen? Att rapportera om omvärlden, och göra denna information tillgänglig för allmänheten är kanske en av de viktigaste uppgifterna i världen. Det handlar om att just informera sina medmänniskor om verkliga händelser och på så sätt upplysa befolkningen, vilket bara kan göras om det är precis sanningen som berättas. Detta är särskilt viktigt i världen alla idag lever i. I denna informationsålder kan vilken information som helst spridas och den enda begränsningen på hur snabbt den sprids är förmågan att dela med sig av den. Då är det extra viktigt att nyheterna som sprids beskriver världen så som den är.